I Benedictus XVI:s tal till Sacra Rota belyste han människans förmåga att ingå äktenskap, i en tid av antropologisk pessimism

Benedictus XVI talade idag till dem som arbetar vid den romerska äktenskaps domstolen “Sacra Rota”, och han började med att uttrycka sin uppskattning över deras arbete, som är av så svårt slag. ”Ni förväntar er av mig att jag ska ge er ljus och vägledning i denna er känsliga uppgift”, sa påven och inriktade sina ord på behovet av att ”det kristna äktenskapets värde inte ska förstöras av att antalet ogiltigförklarade äktenskap ökar drastiskt - och nästa automatiskt med omognad och svagt psyke som förevändningar, då äktenskapet bryts upp”. Med dessa ord citerade påven Johannes Paulus II:s tal vid samma tillfälle, år 1987, och satte fingret på den kyrkliga domstolens känsligaste punkt.

Benedictus XVI talade vidare om de fyra punkter i den kanoniska lagen som man måste vara medveten om då ett äktenskaps giltighet ska bedömas. För det första berörde påven mänsklig psykisk mognad och kanonisk mognad. Både de psykiatriska och psykologiska utlåtanden, liksom domsluten, måste basera sig på den kristna antropologins mognadsprinciper, där kriterierna är besvarade. ”En psykisk mognad är den mänskliga utvecklingens mål, sa påven, ”den kanoniska mognaden är istället den minsta punkten för att ett äktenskap ska vara giltigt”.

Påven gick vidare till nästa punkt och citerade den kanoniska lagen: ”endast oförmågan att förverkliga en livets och kärlekens enhet ogiltigförklarar ett äktenskap, och inte svårigheten att göra det”. Den tredje punkten är att den kanoniska dimensionen av normalitet, ser till en helhetssyn av människan, och då omfattas svagare former av psykologiska svårigheter. Den fjärde punkten berör skillnaden mellan ”minimum kapaciteten, som räcker för att ge ett giltigt medgivande” och den ”idealiserade kapaciteten, som innebär full mognad till ett lyckligt äktenskapligt liv”. Det som den senare instruktionsskriften Dignitas connubii från 2005 understryker är behovet att bedöma människans förmåga att kritiskt välja i relation till stora beslut, speciellt när det gäller det fria valet i livsfrågor, och speciellt då valet omfattar de plikter som är essentiella i äktenskapet.

Men efter denna utläggning om vad som styr när ett äktenskap ska ogiltigförklaras vände påven på sina tankar och sa: ”När vi talar om oförmågan att gifta sig är det viktigt att återbelysa de grundläggande principerna, sa påven, som främst är den positiva förmågan hos människan att gifta sig, en dygd som är en del av mannens och kvinnans natur. Det finns en risk att vi faller in i en antropologisk pessimism, som i dagens kulturella ljus, som betraktar det som omöjligt att gifta sig.

Denna situation är inte uniform i jordens alla regioner, och man får inte blanda ihop den sanna oförmågan att ge sitt samtycke med den svårighet som för många, speciellt de unga, leder till att se den äktenskapliga föreningen som otänkbar och omöjlig. Att återbekräfta den mänskliga kapaciteten att ingå äktenskap, är utgångspunkten för att hjälpa paren att återupptäcka det naturliga med äktenskapet, och dess vikt som det har på skapelseplanet. Det som står på spel är sanningen om äktenskapet.

”Det är sant att den mänskliga naturens frihet, är begränsad och ofullkomlig, skadad i sina naturliga krafter med böjelser för synden, men detta betyder inte att människan inte är autentisk eller otillräcklig för att kunna förverkliga den självbestämmande handlingen som det innebär att ingå äktenskapligt förbund, vilket ger liv åt familjen som bygger på det.

De mål som bygger på psykisk oförmåga kräver därför, att domaren försäkrar sig om att det rör sig om en sann oförmåga, som alltid är ett undantag från människans naturliga förmåga att förstå, besluta sig och förverkliga gåvan av sig själv, ur vilken det äktenskapliga bandet föds.
 

  Föregående  /  Utskrift /