Det finns inge skugga som kan förmörka Kristi ljus. Benedictus XVI under Trettondagens predikan. Kosmos styrs inte av en anonym motor, utan av Guds personliga kärleksfulla vilja.

(06.01.09) Trettondagen kom till Rom med den traditionella processionen på gatan som leder upp till Peterskyrkan. Och folkskarorna längs med gatan fick uppleva en färgsprakande procession med fanbärare, flera orkestrar och trumspelare, medeltida klädda män och kvinnor, riddare till häst. I slutet av processionen kom de tre vise männen, Melkior, Balthazar och Kaspar till häst, med sina gåvor, och red upp mot den stora krubban mitt på Petersplatsen. Klockan 10 på förmiddagen firade Benedictus XVI den heliga mässan och som alltid på helgdagar följde Angelusbönen därpå.

Under mässans predikan talade Benedictus XVI om den kristna synen på kosmos, och han citerade Galileo Galilei: ”de kristna jämför kosmos med en bok, var Författare uttrycker sig med skapelsens symfoni. I denna symfoni finner man vid ett tillfälle ett ”solo” för att uttrycka sig i musikens språk, sa påven. Ett stycke för ett ensamt instrument och en röst – så viktig att den är avgörande för hela symfonins betydelse. Detta solo är Jesus, sa påven.

Jesus beskrivs av de äldre kristna författarna som en ”ny sol”. Enligt nutidens astrologiska kunskaper bör vi jämföra honom med en ännu mer central stjärna, inte endast i vårt solsystem, men i hela universum. Jesus kom till världen ”född av kvinna”, och i honom sammanfattas jorden och himlen, skapelsen och Skaparen, köttet och anden. Han är kosmos och historiens centrum, för i honom förenas Skaparen med sitt verk.

Påven påminde under sin predikan att år 2009 firas 400-års jubileet av Galileo Galileis observationer i teleskop, och året har därför utnämnts till astronomins år. Vi kan inte undgå att ge stjärnans symbolik extra uppmärksamhet, sa påven. De vise männen var säkerligen astronomer. Men påven förklarar skillnaden på en kristen syn på kosmos och en hednisk. ”Medan den hedniska teologin gudomligförklarar kosmos krafter och element, utmärker den kristna tron sig för att prisa en enda Gud, Skapare och hela universums Herre.

Skapelsens universella och grundläggande lag är den gudomliga kärleken, som tog kropp i Kristus. Och påven understök att ”detta bör inte ses som något poetiskt, utan verkligt”. Detta förstod även Dante när han avlutar ”Paradiset” och därmed hela ”den Gudomliga Komedin” med att beskriva Gud som ”kärleken som rör solen och de andra stjärnorna”. Detta betyder att stjärnorna, planeterna, ja hela universum inte styrs av en blind kraft. De lyder inte under materiens dynamik. De är därför inte element som kan gudomligförklaras, utan tvärtom, ovanför allting finns det en personlig vilja, Guds Andes vilja, som i Kristus uppenbarade sig som Kärlek. Och om det är så, är människorna inte kosmos slavar, som Paulus skriver till de kristna i Kolossai, utan fria, dvs de kan relatera till Guds skapande frihet. Han är alltings ursprung och han styr allt, inte som en kall och anonym motor, utan som Fader, Brudgum, Vän, Broder. I kristendomen finns det en särskild uppfattning om kosmologin som man finner i mäktiga uttryck i den medeltida teologin och filosofin. Även i vår tid har den blommat upp, tack vare inte få vetenskapsmäns passion och tro, som i Galileo Galileis fotspår inte försakar vare sig tron eller förnuftet, utan som snarare värderar båda på djupet, i sin ömsesidiga fruktbarhet.

I den jordiska Jesus kulminerar skapelsen och historien, men i den Uppståndne Kristus går man utöver detta: Passagen, genom döden, till det eviga livet, förutser att man sammanfattar allting i Kristus (Ef. 1,10). Det finns inge skugga som kan förmörka Kristi ljus. Det är därför som de som tror på Kristus aldrig förlorar hoppet, inte ens idag inför den stora sociala och ekonomiska krisen som prövar mänskligheten; inför hatet och och det destruktiva våldet som fortsätter att blodbestänka många delar av världen; inför egoismen och människans krav att utnämna sig själv till Gud och som leder till farliga förvrängningar av den gudomliga planen om livet och människans värdighet, av familjen och skapelsens harmoni.
 

  Föregående  /  Utskrift /