|
Erik den helige (Sankt
Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung och
Sveriges nationalhelgon.
Erik föddes c:a 1120, son till en rik uppländsk storman
Jedvard, vars farfar kristnats genom den engelska
mälardalsmissionen kring 1050 och antagligen bekostat bygget
av domkyrkan i Gamla Uppsala.
Erik var gift med dottern till en dansk kungaättling. Erik
den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta
emot skatter av folket. Han var en hängiven kristen och hans
rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn
till börd, rikedom eller fattigdom - han hjälpte alla lika
och följde sin kristna tro i allt han företog sig.
1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes
han av Svearna som kung och 1156 erkändes han också av
Göterna.
Ca 1157 skall han ha företagit ett korståg till Finland,
till apostel satte han biskop Henrik i Gamla Uppsala.
Erik fick ett våldsamt slut. På Kristi
Himmelsfärdsdag, den
18 maj 1160, blev han anfallen på Domberget utanför Heliga
Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske
tronkrävaren Magnus Henriksson, som anföll med hela sin
armé. Erik fick bud i kyrkan mitt under mässan om de
ankommande soldaterna men stannade ändå kvar för att få fira
mässan klart. När han kom ut blev han ihjälslagen och
halshuggen utanför kyrkan.
Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under
"Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en
undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades.
Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 -
talet skrinlades han som Sveriges nationalhelgon.
Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i
nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns
där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också
kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den
äldsta bevarade kungakronan.
Historiskt så avbildas S:t Erik med skägg. Hans övriga
attribut kan vara ett svärd, en liljestav (ett slags spira
som visar att han är 'fredsfurste') eller en monstrans.
Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men
av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man
i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften
om avlat. Erikskulten blev fullt utbildad först vid
1200-talets slut. Från den tiden finns även en mängd
mirakelberättelser nedtecknade. I folkminnet var han den
store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag).
Sankt Erikslegenden från 1200-talet berättar följande:
"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik)
efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till
himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga
trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och
där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans
män att utanför staden funnos fiender och att det vore
rådligt att möta dem med vapen."
Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids
stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må
återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra
annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud,
gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina
män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot
fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk
mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken
tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med
den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans
vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till
fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det
himmelska." |
